bfblohm

Av någon anledning så är det alltid på kvällarna som jag finner mig själv i den här situationen. Jag ligger alltid i sängen med tusen frågor som snurrar runt i mitt huvud. Frågor som jag vet att jag inte kommer att få svar på. Det är nog det jobbigaste med det hela. Att inte veta. 

Varför? den frågan ställer jag mig dagligen nu för tiden. Varför kan jag inte släppa det? Varför går jag ens runt och tänker på det? Varför låter jag mig själv bli så pass sårad? Detta var ju mitt val från början ellerhur?

Istället för att göra som du har gjort så plågar jag mig själv med att tänka tillbaka på hela året som har gått, kollar igenom bilder och tvekar på om jag ska behålla dem som minne eller radera de ur mitt liv fullständigt. 

Har man rätt att ångra sig när man har gjort ett sådant stort val i livet, kanske är det redan för sent? 

Fast samtidigt så vet jag att det beslutet jag tog för lite över en vecka sedan var det bästa för oss. Och det är det som sårar mest. Att alla mina känslor är fortfarande lika starka medans dina verkar vara bortglömda efter endast 4 dagar. 

 

Jag önskar att jag hade modet att bara säga exakt vad jag känner men istället håller jag det inom mig eller skriver ut det här på bloggen, på något sätt så är det lättare för mig.

Jag menade det när jag sa att jag hoppas att du kan hitta någon som kan ge dig allt jag inte kunde, för du förtjänar allt det bästa utan tvekan. Jag hoppas fortfarande på någon form utav vänskap i framtiden. För det skulle kännas helt fel att gå förbi dig och låtsas som vi inte ens har känt varandra. 

 

Mina reaktioner till denna situation har gått i vågor. Vissa dagar har jag hatat allt, velat skrika, gråta, vad som helst för att släppa ut alla känslor, andra dagar vaknar jag upp hur positiv som helst. Sen går dagen och du dyker upp i mitt huvud, jag undrar vad du gör, om ni gör samma saker som vi gjorde för endast nån vecka sedan. Om hon är den som får alla sena samtal på nätterna när du inte kan sova, om hon är tjejen du nu väljer att ta hem. Men vad tjänar jag på att tänka alla dessa tankar? NADA. absolut ingenting. Jag är inte den här slags tjejen, som sitter och skriver ut alla mina känslor på en blogg, jag är inte den som låter någon riva ner min mur som jag byggt upp. Jag ställer mig upp så fort jag blir nedputtad, och det vet du om men på något sätt så är du den som har lyckats förvandla mig till den här människan. Jag hatar att vara så här känslig, hatar att behöva ringa samtal på kvällarna och bara skrika och bitcha helt och hållet. JAG HATAR DET för det är inte den jag är. 

 

Nu ska jag göra allt för att bara släppa allt, Jag tänker inte längre sitta på bussen i hopp om att du ska kliva på, tänker inte blicka ut över folkmassan för att få se dig, jag tänker inte längre utsätta mig för den tortyren. 

Jag har istället under veckan insett vilka underbara vänner jag har i min omgivning som alltid ställer upp, dem förgyller min dag. Att ett litet sms kan vara så betydelsefullt visste jag inte. Jag är så tacksam att jag har mina vänner som håller mig sällskap om nätterna då alla vet att jag är tjejen med största separationsångesten, hatar att vara ensam. Och att sova ensam är då tusen gånger värre.